Född i fel kropp!
Förut hade jag svårt att förstå sådant där. Tänkte att eftersom könsrollerna till stor del är konstruerade av samhället så förstod jag inte varför tex en kille med detta problemet inte bara kunde låta sig själv gilla smink och tjejkläder men ändå acceptera sig själv som kille?
Nu har jag dock tänkt om och jag tycker att fenomen som detta tydligt visar på att könet är mer än bara något kroppsligt - att det till viss del sitter i hjärnan också. För hade det bara handlat om önskan att se ut som det motsatta könet hade ju personen förmodligen nöjt sig med att vara transvestit.
Hej
Jag tror att allt som är annorlunda, "tabu" och som "öppet" kan ge vissa konsekvenser i livet kan vara väldigt skrämmande..Och det spelar ingen roll att vi lever i 2000 talet för det sitter mycket djupare än så. Och det är klart det inte är så konstigt att man reagera så om det är något så okänt för en. Vissa saker,
kan vara vadsomhelst, kan man sätta sig in i situationen medan andra saker känns alldeles för långt borta. Det behöver inte heller alltid ha med kultur, religion etc. att göra utan bara att det känns obehagligt när något "okänt"o dyker upp i ens liv och då reagerar man på ett annorlunda sätt än att bara acceptera och välkommna händelsen, som i det här fallet handlar om att ens syskon, förälder eller barn är homosexuell.
Jag kan förstå båda sidorna, hur man som homosexuell skulle känna sig om ens förälder, vänner eller samhället överhuvudtaget vänder ryggen, vilken smärta det skulle orsaka och ensamheten man skulle känna men jag kan även förstå föräldrarnas besvikelse och ensamheten dem känner av situationen..
För vissa homosexuella tar det tom. för dem själva lång tid att acceptera vad dem känner. Många av dem försöker förneka det till en början och vissa kanske tom. aldrig "kommer ut" öppet med det och det tycker jag säger ganska mycket. Om man själv som homosexuell behöver tid att acceptera det man känner och är och tagit tid på sig att "komma ut" så är det inte så konstigt att det är samma sak för en utomstående..Dem har inte haft lika lång tid att förbereda sig och acceptera händelsen...
Sen kan man tycka vad man vill om det , men det är även känslor i det och jag tycker att lika mycket som man inte ska döma den första ska man inte döma den andra.
Men det finns självklart gränser inom alla känslor och tankar...Jag känner att jag kan gå så långt som att förstå att en förälder visar sin besvikelse och säger anledningen till varför han/hon inte förstår. Han/hon kan tom. hålla sig på avstånd om det e så föräldern/vännen/syskonen känner eller behöver för tillfället men att gå längre än så...Är inte enligt mig acceptabelt.
Det jag menar är :
Våra handlingar är inte alltid rätt mot dem vi älskar men om det blir att vi sårar så ska det alltid finnas en mänsklighet bakom det. Då kan jag finna iaf. En förståelse men förlorar vi "mänskligheten" inom oss och det vi gör DÅ har vi förlorat ALLT och det är isåfall det jag inte kan förstå.
Älskar dig
